5 november 1556 – Andra slaget vid Panipat

Postat den 5 november, 2010 av Per Zacharoff

Bakgrunden

Sultanatet i Delhi hade haft makten i norra Indien i 200 år när Timur Lenk kom och utmanade den rådande ordningen. Sultanatet försvagades men levde vidare i ungefär 150 år innan Mongolhärskarna i Kabul kom och besegrade sultanatets armé i det första slaget vid Panipat 1526. Segerherren från Panipat, Babur, dog fem år senare och lämnade över makten till sin son, Humanyun. Han kunde sitta på sin tron i Delhi i knappt 10 år innan han 1540 tvingades regera i exil, från Kabul. Femton år senare återvänder han till Delhi. Humanyun dog redan året efter och makten ärvdes av hans 14-årige son, Akbar.

I norra Indien fanns den framgångrike Hindukungen Hemu som hade som ambitionen att själv inta Delhi och bestiga tronen. Framgångsrikt tågade han mot huvudstaden under våren och sommaren 1556. Han drev Mongolerna framför sig och kunde till slut erövra och inta Delhi i oktober. Han lät kröna sig till Hindu kung över Norra Indien, den förste Indiske härskaren på över 350 år, efter utländskt styre. Hemus ambitioner sträckte sig ännu längre och han förberedde sig på att anfalla Mongolhärskaren i Kabul.

Den unge Mongolhärskaren samlade sina rådgivare och diskuterade den uppkomna situationen. Flera rådgivare ville dra sig tillbaka till Kabul men, generalen Bairam Khan, förordade att de skulle gå till anfall. Förslaget vann gehör och Khan samlade armén och tågade mot Delhi. På samma väg, fast i motsatt riktning, marscherade Hemus armé och de två krigshärarna möttes vid det gamla slagfältet i Panipat. Det andra slaget vid Panipat stod den 5 november 1556.

Konsekvenserna

Hindu kungen hade en större och segervan armé. Hemu ledde själv slaget från sin stridselefant men sårades av en pil. Han signade ner i bärstolen och när hans trupper inte kunde se honom, tappade de modet och Akbars mongoler kunde få övertaget och vinna slaget. Hemu togs skadad, men levande, till fånga och fördes till Akbars tält, där denne lät halshugga sin motståndare. Med segern på slagfältet säkrad intogs snabbt de viktiga städerna Delhi och Agra och mongolerna ställde till med ett blodbad på hinduer där de drog fram. Trotts sin framfart kom det att ta Akbar åtta år att återerövra alla de områden som Hemu lagt under sig. Genom att använda skicklig diplomati kunde han skapa lugn i landet. Han organiserade landet med ett centralt styre i Delhi och tog sedan in de besegrade länderna i sitt rike i med sin egen administration och fick lojalitet i utbyte. Akbar var något av en tusenkonstnär och fick landet att gå framåt samtidigt som han kunde förhålla sig väl till andra. Kulturen fick ett uppsving under Akbars tid vid makten som varade till hans död 1605.

Mongolriket skulle bli kvar i Indien i ca 150 år till. I början på 1700-talet försvagas det och brittiska som gjort stora inbrytningar på den indiska subkontinenten. I slaget vid Passy 1757 tar de ett kraftigare grepp och det tredje slaget vi Panipat 1761 banar ännu tydligare väg för brittiska ostindiska kompaniet.

Publicerat i Asien, Indien | Etiketter | Lämna en kommentar

4 november 1995 – Premiärminister Rabin mördas på ett fredmöte

Postat den 4 november, 2010 av Per Zacharoff

Bakgrunden

Han var nationens hjälte. Mannen som kämpat om Jerusalem under självständighetskriget 1948. Mannen som varit generalstabschef under sexdagarskriget 1967. Mannen var Yitzhak Rabin. Efter avslutad militärkarriär blev han Israels ambassadör till USA, återvände och tog över ordförandeskapet i arbetarpartiet och senare premiärministerposten. Rabin var delaktig i avtalet med Egypten, om att konflikter mellan länderna skulle lösas med fredliga medel. Ett avtal som banade väg för Camp David avtalet 1978 och freden med Egypten 1979. Det mest dramatiska under Rabins tid som premiärminister 1974-77 var när han beordrade stormningen av det kapade planet i Entebbe i Uganda. Efter valförlusten mot Begin 1977, avgick han från ordförandeposten i partiet sedan det framkommit att hans fru hade ett olagligt bankkonto i USA. Hans mångårige antagonist Shimon Peres tog över ordförandeskapet.

Invald i Knesset innan han blev försvarsminister i samlingsregeringen mellan Likud och arbetarpartiet i slutet på 1980-talet. Han fick hantera Intifadan som bröt ut på de ockuperade områdena och valde att gå hårt fram mot demonstranterna, en misslyckad taktik. När samlingsregeringen sprack 1990 var han återigen parlamentsledamot. Två år senare vinner han valet om ordförandeskapet i arbetarpartiet och senare samma år det israeliska parlamentsvalet.

Rabins andra period som premiärminister blev lika lång som den första. Han lägger sin energi på fredsprocessen och med sin erfarenhet av krig och våld och sin popularitet lyckas han föra fredsprocessen flera steg framåt. När han stod på höjdpunkten av sin karriär, med freden i fokus, Osloavtalet i hamn och fred med Jordanien, sköts han till döds på ett fredsmöte i Tel-Aviv den 4 november 1995.

Konsekvenserna

En chockad värld fick se TV-bilderna som kablas ut över världen om nyheten att en ung israel på den extrema högerkanten hade mördat sitt lands premiärminister.

Starka krafter på den palestinska sidan och på den israelsiska sidan samverkade och utan en politiker av Rabins kaliber blev det allt svårare att driva fredsprocessen framåt. Rabins mördare med sitt uppsåt att bromsa fredsprocessen.

Bill Clinton lämnade över presidentämbetet i USA till republikanen George Bush Jr och i Israel promenerade Ariel Sharon upp på tempelberget och provocerade fram den andra Intifadan. Sharon var liksom Rabin en krigshjälte men även den som tillät falangisterna i Libanon och begå massakerna i de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila. Ironiskt nog blev det ärkehöken Sharon som skulle ta det nästa större steget i fredsprocessen. Sharon blev premiärminister och genomförde det israeliska tillbakadragandet från Gazaremsan och lämnade över området till den palestinska myndigheten 2003. Detta steg kom som en chock i Israel, men det öppnade vägen för fredsprocessen igen. Tyvärr fick Sharon fick en stroke och försvann ur politiken innan fredsprocessen kommit vidare och återigen avstannade processen. Hamas och Hizbollah på den palestinska sidan vann inflytande och de motarbetade fredsprocessen. I Israel fick högerpolitikern Nethanyahu förlita sig små religiösa och ultrakonservativa judiska partier för att kunna bilda regering och politiken drevs bort från försoning och fred.

Publicerat i Asien, Indien | Etiketter | Lämna en kommentar

3 november 1914 – Slaget vid Tanga

Postat den 3 november, 2010 av Per Zacharoff

Bakgrunden

Vid krigsutbrottet 1914 var det ingen som egentligen ville att kriget skulle sprida sig till Östafrika. Britterna var, militärt, svagt representerade i Kenya och den tyske guvernören i Tanganyika ville inte ha krig. En som ville det, var chefen för de tyska trupperna, överste Paul von Lettow-Vorbeck. Han var en veteran från Boxarupproret i Kina i början av seklet och var med om att slå ner Hererofolkets uppror i Namibia innan han flyttade till Östafrika. Strategin var att gå till anfall och tvinga britterna att stationera trupper till Östafrikas försvar, trupper som bättre skulle kunna användas på andra krigsskådeplatser. Den 15 augusti intog han en postering vid Kilimajaros fot och fortsatte framryckning mot järnvägen mellan Mombasa och Kampala. Motståndaren, King’s African Rifles, stoppade tyskarna men britterna blev bekymrade och begärde förstärkningar. Nya trupper anlände från Indien och dessa var inte ordentligt utbildade.

Det beslutades att sätta in ett anfall mot hamnstaden Tanga i norra Tanganyika. Brittiska flottan meddelar att de ingått en vapenvila med tyskarna och om den brittiska armén ska anfalla Tanga, måste de meddela tyskarna i förväg, att de bryter avtalet. I tidstypisk gentlemanna anda meddelar expeditionskåren sin avsikt att inta Tanga och tyskarna förbereder sitt försvar. I samma tidstypiska men rasistiska anda tillmäts de afrikanska trupperna i tysk tjänst inget stridsvärde och segern ansågs mer eller mindre given. Britterna landstig i Tanga den 3 november 1914.

Konsekvenserna

Landstigning utvecklade sig till inte bra för britterna. von Lettow-Vorbeck var förberedd och hans afrikanska trupper gjorde väl ifrån sig mot de anfallande indierna. Britterna fick efter några dagar dra sig tillbaka till Mombasa, efterlämnande mängder av materiel som tyskarna var i stort behov av. Britterna organiserade om sina trupper och en ny befälhavare utsåg som fick instruktioner av krigsministern Lord Kitchner om att hålla sig passiv och försvara Kenya. De kunde inte räkna med förstärkningar eftersom trupperna behövdes på andra fronter. von Lettow-Vorbeck hade andra planer. I januari 1915 anföll han staden Jasin, vilken intogs efter en kort strid och sedan kapitulerade de brittiska trupperna. Segern var dyrköpt för tyskarna och deras knappa förråd hade minskat oroväckande snabbt. von Lettow-Vorbeck beslutade att övergå till ett gerillakrig, främst inriktat på sabotage av järnvägen mellan Mombasa och Kampala. Tyskarna organiserade sig i grupper om 8-10 man och hade en förmåga undvika konfrontationer med britterna. Detta kom att bli bilden av kriget i den här delen av Afrika där få tyskar band större brittiska enheter.

Britterna organiserade små utposter för att försvara järnvägen som antogs var starka nog att stå emot de tyska gerillaräderna, men det var långa försörjningslinjer och stora områden som skulle försvaras. Dessutom skulle fronten mot Tanganyika upprätthålas. Tillgången på trupper var liten och de som kom insjuknade snabbt, framför i allt malaria. De afrikanska trupperna klarade sig mycket bra men trotts det valdes indiska och europeiska soldater, som ansågs bättre. Britterna började under 1915 och 1916 sig på en del offensiva operationer i jakten på von Lettow-Vorbeck och hans askaris.

Publicerat i Afrika, Tanzania | Etiketter | Lämna en kommentar

1 november 1952 – Första vätebomben detonerar

Postat den 1 november, 2010 av Per Zacharoff

Bakgrunden

Under hotet att Hitler och Nazityskland höll på att utveckla en atombomb startade amerikanarna Manhattanprojektet, för att utveckla ett atomvapen. USA satte till alla tänkbara resurser och sprängde den första atombomben under sommaren 1945 och använde bomben mot Japan i slutet av andra världskriget. Sovjetunionen hade startat sitt atomvapen program när det slutade att komma vetenskapliga artiklar i västerländska tidskrifter om atomenergi. Sovjetunionens utvecklade spionorganisation lyckades de få in minst en, men förmodligen flera spioner inom Manhattanprojektet. Genom agentnätverket fick de tillgång till så mycket information att de kunde dra nytta av den amerikanska forskningen och därmed undvika sidospår och onödiga experiment. När amerikanarna släppte sina bomber över Hiroshima och Nagasaki kom det inte som en överraskning för Sovjetunionens ledare Josef Stalin. Strax efter andra världskriget och under inledningen av det Kalla kriget meddelade Sovjet att de hade tillgång till atomvapen. Västerländska experter hade svårt att ta uppgifterna på allvar och när den första ryska atombomben sprängdes kom det som en översakning. USA:s president Truman beordrade konstruktionen av en ännu kraftfullare bomb – vätebomben. Genom intensiv forskning kunde USA återta ledningen i kapprustningen och spränga sin första vätebomb den 1 november 1952.

Konsekvenserna

Storbritannien sprängde sin första atombomb 1952, efter god hjälp från USA, och samarbetet inom Manhattanprojektet. Efter att de Gaulle kom tillbaka till presidentposten 1958 togs det formella beslutet att Frankrike skulle utveckla sina egna kärnvapen. Fransmännen fick till slut hjälp av britterna för att få tag i det anrikade plutoniumet som behövdes. 1960 var den klar och sprängdes i franska Sahara i nuvarande Algeriet. Den femte medlemmen i atomvapenklubben blev Kina som fyra år senare var klar med sin bomb. Därmed hade alla permanenta medlemmar av FN:s säkerhetsråd (Kina från 1971) tillgång till kärnvapen.

I övriga delar av världen pågick forskning för att få fram atomvapen. Sverige hade långt framskridna planer under 1950-talet men valde till slut att avstå. Indien som känt sig svikna av sina allierade i kriget mot Kina 1962, började utveckla sina egna kärnvapen och kunde 1974 provspränga en egen atombomb. Pakistan svarade på den indiska utmaningen och kunde 1998 detonera sin första bomb och den åttonde medlemmen i kärnvapenklubben är förmodligen Nordkorea som 2006 testade sin första bomb. Det antas att Israel har tillgång till kärnvapen men det har varken bekräftats eller dementerats av regeringen i Jerusalem.

Kärnvapen var i första hand ett avskräckningsvapen, det var inte meningen att det skulle användas utan ha att hota med. Problemet uppstod när båda sidor hade lika mycket avskräckning och då utvecklades i stället teorin om MAD – Mutual Assured Destruction. Detta gick i korthet ut på att om en part anföll den andra så skulle den angripna parten ha så mycket kapacitet kvar att den kunde förstöra angriparen också. Får inte jag leva får inte heller du leva. Terrorbalansen är ett annat namn på samma fenomen.

1968 kom Irland med ett förslag om att inte tillåta spridning av kärnvapenteknologin. Förhandlingar ledde fram till ett avtal, det så kallade icke-spridningsavtalet som började gälla 1970.

Publicerat i Europa | Etiketter | Lämna en kommentar

30 oktober 1270 – Åttonde korståget slutar i fiasko

Postat den 30 oktober, 2010 av Lars Stahre

Korstågens övergripande mål att återerövra Jerusalem nåddes 1099, men det blev svårare att behålla staden. Knappt hundra år efter den kristna triumfen intogs Jerusalem av Saladins styrkor och de följande korstågen misslyckades med att återta staden.

Bakgrund

”Gud vill det” avslutade Påven Urban II sitt flammande tal, under kyrkomötet i Clermont i södra Frankrike 1095. Påven hade just manat den västliga kristendomen till kamp mot ”de otrogna” arabiska muslimerna i syfte att återerövra Jerusalem.

Araberna hade på 600-talet erövrat Jerusalem och andra kristna kärnområden från det Östromerska (Bysantinska) riket. Arabväldet hade efterhand förlorat kraft men ett nytt folk hotade österifrån – turkarna. De trängde in i det bysantinska kärnområdet på 1000-talet och kejsare Alexis l skickade ett brev till påven med vädjan om hjälp mot den turkiska invasionen. Detta var en kontroversiell handling med tanke på den pågående schismen mellan den katolska (västliga) kyrkan och den ortodoxa (östliga) kyrkan. Brevet blev den utlösande orsaken till korstågen. En massarmé av tiotusentals tungt beväpnade korsriddare sattes i rörelse mot Jerusalem.

Det fanns flera djupgående orsaker som låg bakom denna dramatiska händelseutveckling. Katolicismen hade under högmedeltiden kolossal makt över människor och hade utvecklats i en radikal och fundamentalistisk riktning. Den pacifistiska kristna grundideologin hade korrigerats och nu var det tillåtet att döda icke-kristna människor om projektet var sanktionerat av påven. Deltagande i korståget gav dessutom syndernas förlåtelse.

Pådrivande var också att det fanns en undersysselsatt överklass, som var ute efter krigsbyte och nytt land. Påven såg sin historiska chans att bli det kristna Europas mäktigaste man. Tidpunkten var också gynnsam – Den islamiska världen hade råkat in i ett skede med politisk splittring och försvagning.

1096 startade det första korståget som efter tre år resulterade i erövringen av Jerusalem. Triumfen var total och entusiasmen spreds över Europa. Det gamla kristna kärnområdet uppdelades i ett antal katolska korsfararstater, varav kungadömet Jerusalem självklart var betydelsefullast.

Jerusalem var under de kristnas kontroll i närmare hundra år då Saladin helt oväntat erövrade staden. Det sände chockvågor genom det katolska Europa och det storskaligaste av alla korståg, det tredje, organiserades under den legendariske engelska kungen Rikard Lejonhjärta, men nådde inte ens fram till Jerusalem.

Efter den första religiösa hänförelsen fick korstågen en annan inriktning. De urartade med bedrövliga avvikelser från de religiösa syftena, till ren plundring och erövring. De rika norditalienska stadsstaterna Venedig och Genua, som behärskade sjöfart och handel i östra Medelhavet, fick en allt viktigare roll. Den mest skamliga episoden inträffade under det fjärde korståget 1204, då Konstantinopel – den kristna världens i särklass största stad – plundrades av korsriddare. Detta ledde till att katolska furstendömen tillfälligt upprättades i den bysantinska världen. Ironiskt med tanke på att den utlösande faktorn till det första korståget var en begäran om hjälp att försvara den bysantinska huvudstaden.

Korstågen avlöste varandra men det blev allt svårare att värja de kristna enklaverna. Det åttonde syftade till erövring av Tunis för att skapa en bas inför ett planerat fälttåg mot Egypten. Detta skulle sätta press på de egyptiska mamlukerna som länge attackerat de kvarvarande korsfararfästen med ursinnig kraft. Korståget, som utgick 1270 från det normandiska riket på Sicilien, gick omgående snett då den franske kungen under belägringen av Tunis hastigt avled.

Den 30 oktober enas sultanen av Tunis och den normandiske kungen om att belägringen av Tunis hävs och korståget avbryts.

Följder

I överenskommelsen ingick att Tunis skulle öppnas för handel, vilket var en viss framgång i den nattsvarta situationen. 1291 föll den sista kristna staden Acca och ett veritabelt blodbad anställdes av Beibars mamluker. De sista spåren av kristet styre utraderades och dessutom blev de kristna församlingarna, som överlevt under århundraden i området, utsatta för hårdare behandling av araberna, och försvann till slut nästan helt.

Korstågen blev ett militärt och territoriellt misslyckande men konfrontationen bidrog till, att kontakter öppnades mellan Västeuropa och Orienten med ökad handel och ídéutbyte. Det var det första steget mot en återgång till ömsesidig handel sedan Västroms fall. Den islamska högkulturen absorberades av européerna, och det antika grekiska kunskapsarvet, som i Europa gått förlorat sedan århundraden, kunde återerövras på grund av att araberna införlivat och vårdat det.

Korstågens främsta konsekvens var emellertid något helt annat. Dom betecknade nämligen en förändring i temperament och attityder i det kristna Västerlandet. Korstågen som Europas motanfall mot islam var ett uttryck för Europas egen växande kraft. Självmedvetandet hade växt och Europa kunde gå från försvar till anfall.

På många sätt framstår korstågen som det första exemplet på europeisk imperialism. Vissa historiker menar att det inte var den muslimska världens militära insatser som jagade iväg korsriddarna utan snarare malarian. Det skulle dröja ett par århundraden innan kombinationen av drivkrafter och förutsättningar skapade den första europeiska kolonin på de spanska Kanarieöarna.

Kort därefter seglade Columbus över Atlanten mot Amerika …..

Publicerat i Asien, Israel | Etiketter | Lämna en kommentar